En missad pusselbit från min uppväxt
Har du någon gång kännt att det är något som fattas i din uppväxt som tonnåring? Att det är som ett stort mellanrum av tomhet. Där den rätta pusselbiten egentligen skulle varit på plats. Att du känner ångest över att din uppväxt som tonnåring inte riktigt blev så som du velat att den skulle bli
Så känner jag. Det känns inte riktigt som om mitt tonnårsliv blivit riktigt fullbordat. När jag var sju år gamla började jag rida på ridskola. Mamma eller pappa fick alltid följa med mig och göra i ordning hästen. Vi stod där med sadeln och tränset och visste inte alls hur vi skulle bära oss åt. Jag kommer ihåg hur mycket man såg upp till dom äldre tjejerna som hade egen häst och hur duktiga dom var. Man var så avundsjuk på att dom fick rida precis när dom ville och att dom hade en helt egen hästa att sköta och ta hand om. Drömmen om en egen häst började redan då att växa fram och tjatet hemma var i full gång. Jag tror att jag var elva den gången jag ringde till BRIS och klagade över att jag inte fick någon häst. Hon jag pratade med måste fått sig ett gott skratt efter mitt smatal. En liten tjej som ringer om att hon inte får någon häst när det finns andra barn som kanske ringer om att deras mamma eller pappa super sig fulla varje helg och låser in dom på sina rum eller vad det nu kan vara. Jag försökte med allt för att få en egen häst.
Åren gick och hästintresset blev allt starkare och starkare men mina föräldrar gav aldrig med sig om att jag skulle få en egen häst. Det var dyrt att ha en häst, det dom la ner pengar på var till att renovera huset.
Jag fick en stor pasion för hoppningen och kände att det var det jag ville sattsa på. Men att rida lektion en gång i veckan kom man inte så långt på om man verkligen ville bli duktig.
Att med åren se hur allt fler i stallet skaffade häst blev jobbigt för mig. Dels så blev Leo, en häst som jag tyckte väldigt mycket om att rida såld till en tjej i min ålder. Att se henne på träningar med den häst jag skulle vilja vara min var hjärtskärande. Hur dom vann tävlingar och hur hon prydde honom med snygga schabrak och lindor i fina höstfärger, till skillnad från dom gamla slitna sadlarna och schabraken han lunkat omkring med på ridskolan. Nu såg han verkligen ut som en riktig tävlingsponny.
Jag ville också träna för att bli duktig och sedan börja tävla. Visst deltog jag i en och annan tävling som klubben annordnade men det var inte alls samma sak. Den häst jag tävlade på hade jag knappt hoppat på innan. Jag ville känna hästen jag hoppade på, tränat med den innan så jag visste hur den var inne på ridbanan. Att jag visste hur den var på omhoppning, om den var bra på snäva svängar eller inte. Veta att hästen lyssnade på mig och att han hade förtroende för mig. Att vi var ett. Jag ville också att min häst skulle vara prydd i en snygg tävlings styschel, att det verkligen skulle synas att nu var det tävling.
Men så blev det aldrig, mina föräldrar hade ingen som helst lust att lägga ner så mycket pengar på mina intressen när det fanns så mycket annat med huset att göra. Jag vet att dom hade tillräckligt med pengar. Dom valde bara att lägga det på annat. Nu klandrar inte jag mina föräldrar för att jag inte fick min vilja igenom. Dom är så otroligt bra på andra sätt och vis, dom finns alltid där för mig. Alla människor prioriterar olika. En del väljer att sattsa på sina barns intressen och låter dom göra det dom älskar, andra väljer att investera pengar i annat.
Jag känner verkligen att det här är något som fattas hos mig. Som jag velat uppleva under min ungdom. Jag känner ångest när jag tänker på det, hur jag fick titta på då många fick sin dröm i uppfyllelse. Men det är något som jag får jag acceptera, nu är det försent att ändra på. Jag ska snart ut i arbetslivet och kommer inte ha tid om jag så skulle skaffa en häst. Men om framtiden tillåter så kommer jag nog inte tveka om att ta upp mitt intresse för ridning igen!
Så om jag någon gång skaffar barn och dom vill utöva sina intressen fullt ut, då ska jag sattsa på dom! jag vill inte att dom ska känna så som jag känner nu när dom ser tillbaka på sin uppväxt. Jag vill att dom ska känna att dom har alla sina pusselbitar på plats.
Jag och Leo
Jag och Goldie på klubb tävling
Så som jag ville att det skulle vara
Så känner jag. Det känns inte riktigt som om mitt tonnårsliv blivit riktigt fullbordat. När jag var sju år gamla började jag rida på ridskola. Mamma eller pappa fick alltid följa med mig och göra i ordning hästen. Vi stod där med sadeln och tränset och visste inte alls hur vi skulle bära oss åt. Jag kommer ihåg hur mycket man såg upp till dom äldre tjejerna som hade egen häst och hur duktiga dom var. Man var så avundsjuk på att dom fick rida precis när dom ville och att dom hade en helt egen hästa att sköta och ta hand om. Drömmen om en egen häst började redan då att växa fram och tjatet hemma var i full gång. Jag tror att jag var elva den gången jag ringde till BRIS och klagade över att jag inte fick någon häst. Hon jag pratade med måste fått sig ett gott skratt efter mitt smatal. En liten tjej som ringer om att hon inte får någon häst när det finns andra barn som kanske ringer om att deras mamma eller pappa super sig fulla varje helg och låser in dom på sina rum eller vad det nu kan vara. Jag försökte med allt för att få en egen häst.
Åren gick och hästintresset blev allt starkare och starkare men mina föräldrar gav aldrig med sig om att jag skulle få en egen häst. Det var dyrt att ha en häst, det dom la ner pengar på var till att renovera huset.
Jag fick en stor pasion för hoppningen och kände att det var det jag ville sattsa på. Men att rida lektion en gång i veckan kom man inte så långt på om man verkligen ville bli duktig.
Att med åren se hur allt fler i stallet skaffade häst blev jobbigt för mig. Dels så blev Leo, en häst som jag tyckte väldigt mycket om att rida såld till en tjej i min ålder. Att se henne på träningar med den häst jag skulle vilja vara min var hjärtskärande. Hur dom vann tävlingar och hur hon prydde honom med snygga schabrak och lindor i fina höstfärger, till skillnad från dom gamla slitna sadlarna och schabraken han lunkat omkring med på ridskolan. Nu såg han verkligen ut som en riktig tävlingsponny.
Jag ville också träna för att bli duktig och sedan börja tävla. Visst deltog jag i en och annan tävling som klubben annordnade men det var inte alls samma sak. Den häst jag tävlade på hade jag knappt hoppat på innan. Jag ville känna hästen jag hoppade på, tränat med den innan så jag visste hur den var inne på ridbanan. Att jag visste hur den var på omhoppning, om den var bra på snäva svängar eller inte. Veta att hästen lyssnade på mig och att han hade förtroende för mig. Att vi var ett. Jag ville också att min häst skulle vara prydd i en snygg tävlings styschel, att det verkligen skulle synas att nu var det tävling.
Men så blev det aldrig, mina föräldrar hade ingen som helst lust att lägga ner så mycket pengar på mina intressen när det fanns så mycket annat med huset att göra. Jag vet att dom hade tillräckligt med pengar. Dom valde bara att lägga det på annat. Nu klandrar inte jag mina föräldrar för att jag inte fick min vilja igenom. Dom är så otroligt bra på andra sätt och vis, dom finns alltid där för mig. Alla människor prioriterar olika. En del väljer att sattsa på sina barns intressen och låter dom göra det dom älskar, andra väljer att investera pengar i annat.
Jag känner verkligen att det här är något som fattas hos mig. Som jag velat uppleva under min ungdom. Jag känner ångest när jag tänker på det, hur jag fick titta på då många fick sin dröm i uppfyllelse. Men det är något som jag får jag acceptera, nu är det försent att ändra på. Jag ska snart ut i arbetslivet och kommer inte ha tid om jag så skulle skaffa en häst. Men om framtiden tillåter så kommer jag nog inte tveka om att ta upp mitt intresse för ridning igen!
Så om jag någon gång skaffar barn och dom vill utöva sina intressen fullt ut, då ska jag sattsa på dom! jag vill inte att dom ska känna så som jag känner nu när dom ser tillbaka på sin uppväxt. Jag vill att dom ska känna att dom har alla sina pusselbitar på plats.
Jag och Leo
Jag och Goldie på klubb tävling
Så som jag ville att det skulle vara
Kommentarer
Trackback
